Verkligheten känns lite mer avlägsen
sen igår.
Svaghet sipprar ut och jag inser att min
odödlighet endast är en fasad, en
Hollywood kuliss skapad ur en blandning
av hybris och fåfänga.

Det är ingen bekväm insikt.

Den spränger, spretar,
kliar likt ett sår som inte riktigt läkt.
Var, vätska, flytande, blod.

När insikten sjunkit in står jag där
ensam
och förstår att jag är ljusår
bakom de andra.

De uppfann hjulet. Elden, röken, raketen.
Ingen rök utan eld, ingen rök utan eld.

Raketen är försvunnen och hur jag än letar finner jag den inte,
den är inte min att finna.
Jag är ljusår bakom de andra.